Den viktiga betydelsen av en Mamma

Hon är vårdande, förstående, uppfostrande, fodrande när det behövs och framför allt älskande.

Jag har nyligen besökt min Mamma. Vi bor 29 mil ifrån varandra och hon är 98 år. Hon är pigg och har ett fantastiskt minne, följer med allt från världspolitiken till var barn, barnbarn och barnbarnsbarn är och gör. Hon går gärna promenader och har inga höftbesvär som så många äldre har. Hon är min Mamma. Dock har hon ett handikapp: hennes syn har gradvis reducerats till nästan ingenting.

Vi har så härligt, när vi träffas. Vi kan prata om allting, svårt som lätt. Jag lagar lite mat att lägga i frysen, så att hon får hemlagad mat och inte köpepajer och sådant. Mamma säger att hon gillar det jag lagar, och det hoppas jag. Men framför allt har vi kul.

Sedan pratar vi om gamla tider, min ungdom och hur jag ibland inte var så lätt att styra. Vi talar mycket om Pappa, som har betytt så mycket för oss båda, och även om all de släktingar som kommit efter dem. Jag citerar Mamma: "Tänk att bara för att Pappa och jag blev förtjusta i varandra så har vi genererat 34 ny släktingar".

När jag tar tåget hem igen till Göteborg känner jag mig upplyft, berikad av diskussioner om allt från världsläget till mänskliga relationer. Vi har en gemenskap.

Tänk om man kunde bli sådan... hon är verkligen ett föredöme. Det är en ynnest att ha fått en sådan Mamma. För den får man inte välja.

Ett brev betyder så mycket...

Det var Postens slogan för några år sedan när våra e-mail började vinna terräng. Ett kort kan också betyda så mycket. Jag fick nyligen ett kort med fina fjärilar och hjärtan och blommor på. Det talade om att avsändaren var glad för min vänskap och att vara min vän.

Vi känner varandra sedan många, många år och hon har haft det svårt under en längre tid. Vi bor långt ifrån varandra och har talats vid på telefon mestadels och via snailmail ibland. Man känner sig så hjälplös när nära vänner drabbas av sjukdom och dödsfall. Jag tycker inte att jag har kunnat göra något särskilt för henne i hennes stora besvärligheter. Kanske kontakten och medkännandet räcker.

Detta kort gick rakt in i hjärterötterna och fick mig att tänka att man oftare ska höra av sig till någon man tänker på eller säga till någon "vad bra du är". Vi människor är så mottagliga för lite värme och uppmuntran.

Posten hade kanske rätt i alla fall.

Le mot någon på gatan och du får ett leende tillbaka! Jag har provat!

Kiwi

Vid den här tiden varje år tänker jag alltid extra på Sue från Nya Zeeland. Jag träffade Sue och hennes man Dave på en resa i Sydafrika på inbjudan av Round Table 1976. Vi var fem bussar med sexton par i varje, alla sexton från olika nationer. Resan varade tre veckor och innebar en ny stad varje dag och påföljande fest. Vi har sagt att om man överlevde det klarar man vad som helst.

Sue från Aukland var en härlig, glad sjuksköterska med en slarver till man. Men på en sådan resa blir man inte hjärtevän med någon. Tiden i bussen mellan de olika städerna ägnade sig de flesta åt vila.

Vi skildes åt på flygplatsen i Johannesburg och höll sedan sporadisk kontakt per telefon. E-mail fanns inte då.

Några år senare besökte min systerson och gudbarn med fästmö Sue med familj och blev mycket väl omhändertagna på sin jorden runt trip som bag-packers.

1989 var vårt silverbröllopsår och vi planerade en nostagilsk resa i samma spår som när vi hade hämtat våra två adotivflickor 1969, dvs Bangkok, Singapore, Hong Kong, Tokyo.

Några månader före avresa fick vi höra att Sue var döendes i cancer med bara några månader kvar att leva och hennes högsta önskan var att träffa oss igen en sista gång. Vi ändrade alla planer och tog oss till Aukland.

Vi visste inte vad vi kunde förvänta oss vid framkomsten. En avtärd, sängliggande liten människospillra? Inte så! Sue mötte oss tog hem oss, skötte sin man som låg i lunginflammation, tog oss runt och visade oss stolt Nordön med varma källor, museer, ursprungsbefolkning, fårklippning och massor annat.

Under den tiden hade Sue och jag tillfälle att tala en hel del om livet och döden. Det var inte gråtmilt, det var inte argt, det var inte ledsamt. Det var sakligt. Jag lärde mig massor av en liten livsbejakande tjej som hade accepterat faktum.

Efter julfirande med Sues mycket rara föräldrar och syskon utan tårar men med paket kom det till det obevekliga avskedstagandet. På Auklands flygplats gav Sue mig en liten kiwifågel (Nya Zeelands nationalsymbol) att hänga i julgranen, inte större än 2 cm hög för att komma ihåg henne och landet som hon var stolt över. Det är det svåraste avsked jag någonsin tagit. Att veta att aldrig ses igen.

Sue dog tio månader senare men för mig är det ingen riktig jul om inte den lilla oansenliga kiwin hänger i min gran. Och jag minns henne med glädje, detta korta möte i livet som kom att betyda så mycket.

HJÄÄÄLP!

Jag har fått en blogg av vår yngsta dotter A! Det är med skräckblandad förtjusning jag närmar mig den för första gången. Visst har jag skrivit dagbok varje dag under närmare 10 års tid i min ungdom när jag var tonåring men den kändes helt privat. Det mesta handlade om hur stränga jag tyckte mina föräldrar var, om killar och filmer man varit på och lite tonårsfunderingar. Där kallade jag mig själv Sotis och skapade ett visst förhållande till denna pseudonym. Dessa dagböcker är inte lästa av någon utom små speciella stycken jag visat min man, t.ex. när vi träffades för första gången och vad jag tänkte då. Men nu... när man går ut i cyberrymden? Vad skriver man om?? Vad kan tänkas intressera omvärlden och vilka kommer att läsa?
Ska man gå in på politik? eller
Vad man ska ha till middag? eller
Senaste väderleksrapporten? eller
Funderingar om livet i den här åldern?

Många undringar har man och spännande och nytt är det. Jag tror att jag kommer att hitta min linje bara jag blir lite varm i kläderna. Detta är mitt första inlägg och det är årets näst sista dag anno 2008. Troligen blir det många under 2009.