Kiwi

Vid den här tiden varje år tänker jag alltid extra på Sue från Nya Zeeland. Jag träffade Sue och hennes man Dave på en resa i Sydafrika på inbjudan av Round Table 1976. Vi var fem bussar med sexton par i varje, alla sexton från olika nationer. Resan varade tre veckor och innebar en ny stad varje dag och påföljande fest. Vi har sagt att om man överlevde det klarar man vad som helst.

Sue från Aukland var en härlig, glad sjuksköterska med en slarver till man. Men på en sådan resa blir man inte hjärtevän med någon. Tiden i bussen mellan de olika städerna ägnade sig de flesta åt vila.

Vi skildes åt på flygplatsen i Johannesburg och höll sedan sporadisk kontakt per telefon. E-mail fanns inte då.

Några år senare besökte min systerson och gudbarn med fästmö Sue med familj och blev mycket väl omhändertagna på sin jorden runt trip som bag-packers.

1989 var vårt silverbröllopsår och vi planerade en nostagilsk resa i samma spår som när vi hade hämtat våra två adotivflickor 1969, dvs Bangkok, Singapore, Hong Kong, Tokyo.

Några månader före avresa fick vi höra att Sue var döendes i cancer med bara några månader kvar att leva och hennes högsta önskan var att träffa oss igen en sista gång. Vi ändrade alla planer och tog oss till Aukland.

Vi visste inte vad vi kunde förvänta oss vid framkomsten. En avtärd, sängliggande liten människospillra? Inte så! Sue mötte oss tog hem oss, skötte sin man som låg i lunginflammation, tog oss runt och visade oss stolt Nordön med varma källor, museer, ursprungsbefolkning, fårklippning och massor annat.

Under den tiden hade Sue och jag tillfälle att tala en hel del om livet och döden. Det var inte gråtmilt, det var inte argt, det var inte ledsamt. Det var sakligt. Jag lärde mig massor av en liten livsbejakande tjej som hade accepterat faktum.

Efter julfirande med Sues mycket rara föräldrar och syskon utan tårar men med paket kom det till det obevekliga avskedstagandet. På Auklands flygplats gav Sue mig en liten kiwifågel (Nya Zeelands nationalsymbol) att hänga i julgranen, inte större än 2 cm hög för att komma ihåg henne och landet som hon var stolt över. Det är det svåraste avsked jag någonsin tagit. Att veta att aldrig ses igen.

Sue dog tio månader senare men för mig är det ingen riktig jul om inte den lilla oansenliga kiwin hänger i min gran. Och jag minns henne med glädje, detta korta möte i livet som kom att betyda så mycket.

HJÄÄÄLP!

Jag har fått en blogg av vår yngsta dotter A! Det är med skräckblandad förtjusning jag närmar mig den för första gången. Visst har jag skrivit dagbok varje dag under närmare 10 års tid i min ungdom när jag var tonåring men den kändes helt privat. Det mesta handlade om hur stränga jag tyckte mina föräldrar var, om killar och filmer man varit på och lite tonårsfunderingar. Där kallade jag mig själv Sotis och skapade ett visst förhållande till denna pseudonym. Dessa dagböcker är inte lästa av någon utom små speciella stycken jag visat min man, t.ex. när vi träffades för första gången och vad jag tänkte då. Men nu... när man går ut i cyberrymden? Vad skriver man om?? Vad kan tänkas intressera omvärlden och vilka kommer att läsa?
Ska man gå in på politik? eller
Vad man ska ha till middag? eller
Senaste väderleksrapporten? eller
Funderingar om livet i den här åldern?

Många undringar har man och spännande och nytt är det. Jag tror att jag kommer att hitta min linje bara jag blir lite varm i kläderna. Detta är mitt första inlägg och det är årets näst sista dag anno 2008. Troligen blir det många under 2009.